Lyckad spårträning!

Idag låter vi våra polare visa sig här på bloggen istället för oss själva, här kan ni se dem lite lätt förväntansfulla och fulla av iver över att få kasta sig över spåren. En rapport från deras spår kommer förmodligen på deras egen blogg.


Vi ska väl summera våra egna här iallafall.

Hjalle börjar:

Schysst att jag får börja någonstans, för när vi spårar är det alltid efter regeln "störst går först" dvs att jag får vänta....

Mitt spår lades av Baron och Falstaffs husse. Det var bloduppehåll, vinkel med blod, vinkel utan blod och återgång. Med en vansinnig fart antog jag spåret och jag klarade av svårigheterna, även om jag fick jobba som en galning ibland för att reda ut åt vilket håll jag skulle, dessutom var jag bara tvungen och stanna och rulla mig i nåt som uktade så där riktigt gott. Sprang förbi slutet först, men jag kände att jag blivit blåst på konfekten och sprang tillbaka för att där finna Bambis klöv och det mina vänner, det betyder köttbullar!!! Det är inte fel att få som kvällsmat på en helt vanlig onsdag ha ha.

Över till Pucko:

Baron & Falstaffs matte lade ett spår till mig. Det snirklade sig igenom skogen och som vanligt gick jag inte ett steg för mycket, tar man det med ro då kommer man oftast rätt med en gång och slipper springa omkring och leta. Det tråkiga med blodspår är bara att det inte innehåller några matpauser som personspåren innehåller. Ni vet, när jag hittar en apport då får jag köttbulle, men här blir det ju inga köttbullar förrän klöven är funnen och den är ju i slutet av spåret. Eftersom jag inte förlikat mig med detta försöker jag få matte till att ge mig några på vägen ändå genom att slänga lite pinnar och kottar på henne, men hon är stenhård!! Men det gör inte så mycket, för ju längre jag får vänta på dem dessto godare blir de.

Tack för denna spårkväll Barfals och Tant V.

//Pucko & Hjalmar